2014
2014. Året började med att jag trodde att jag hade allt bestämt. Jag visste i princip vad jag vela. Jag visste att jag vela leva mitt liv i Bergsjö och att vi snart skulle flytta in i huset vi köpt. Och när vi väl gjorde det renovera vi. Ena projektet efter det andra. Fort gick det. Snabbt skulle det bli klart. Jag trodde det var det jag vela. Njuta av tystnaden i ett hus i en ganska tyst by. Och jag vela verkligen njuta men saker blir inte alltid som man tänkt sig. Efter allt kaos behövde jag lugnet.
jag traggla på med skolan utan motivation eller inspiration eller nån aning vad jag skulle göra om jag blev klar. Vissa dagar vela jag inte alls. Vissa dagar vela jag kräkas av tanken av att gå dit. Vissa dagar var det roligare att gå dit än att sitta hemma och inte göra någonting.
men sen hände det finaste på hela året. Mannen i mitt liv fria uppe på ett berg i bergsjö med blommor och champagne. Jag kan fortfarande tänka tillbaka på den dagen och känna ett lugn. Cirka tre månader senare gick jag genom gången i en vit klänning med släp för att lova det vackraste jag har livslånga löften. Och därmed blev jag fru. Kanske inte världens bästa eller perfekta men jag försöker. Varje dag. Varje dag resten av mitt liv ska jag alltid göra så gott jag kan och alltid komma ihåg att hans tålamod med mig är beundransvärt.
Men mitt i all de här lugnet kom tristessen tillbaka. Längtan efter att se eller göra nått. Att efter all kaos var de inte lugn jag behövde utan mer. Så vi avbokade vår en veckas tur och retur biljett till Grekland och bokade en enkel till sydney andra sidan jorden. Långt bort från allt som känns bekvämt. Och nu ligger jag här i sängen brevid en snarkande man och funderar på vad 2015 kommer att ge mig. För jag har ingen aning förutom att jag vill fortsätta vakna brevid denna snarkande man. Det är det som är säkert. Resten.. jag vet inte. Jag vet helt ärligt inte.