Vintern är den värsta årstiden på året. Inte bara för att det är kallt -  för hittills har den här varma och snöfria vintern vart väldigt bra, men för känslorna som väcks, minnena som kommer tillbaka, medvetandet om hur det är egentligen är.  Vår - sommar - höst lever jag på som vanligt, men när vintern gör sig påmind så går min kropp in i vinterdvala som för att skydda sig själv och energin försvinner och helst vill jag bara sova. Och jag vet att jag har kommit över allt som hänt, accepterat hur det är, att pappa peter aldrig kommer att uttalas högt igen är något som jag lärt mig att leva med. Dom första åren var ju såklart värst, men nu är det som om känslorna går på rutin för jag blir så jävla less på att känna såhär varje år. Och än mindre på att jag inte vet vad jag ska göra åt det eftersom att jag vet att jag inte behöver känna såhär för att ta mig igenom den här årstiden längre. Jag dör inte längre ändå har jag ångest. Jag kan andas men ändå är det ett tryck över bröstet. Jag orkar inte känna mig orkeslös och olycklig när jag inte är det. För mitt liv har aldrig vart så bra som det är nu - ändå vägrar dom här gamla spökena lämna mig i fred. Hur släpper man en känsla man är så van att känna. Hur går man vidare från att ha gått vidare och bara... är?