Jag vill gärna skriva det här inlägget, men ändå inte. Det var länge sedan jag skrev ut något personligt. 

Det här är ju inte personligt egentligen, för alla som ser mig, kan se mina ärr. Vilket inte gör det till en hemlighet.

Men man vänjer ju sig. Vissa dagar tänker jag inte ens på att dom sitter där och visar hur svag jag en gång vart. 

Andra dagar skäms man. Skäms så fruktansvärt, önskar att dom bara kunde försvinna, att dom försvann samtidigt som jag övervann mitt självskadebeteende. Men det gör dom aldrig. Kommer aldrig att göra. Så att acceptera att det här är en del av mitt utseende borde egentligen vara ganska enkelt, jag hade ju ett val, att skära eller att inte skära. Men man var inte medveten om konsekvenserna. Det ända man tänkte på i just dom där stunderna var på att ångesten måste lätta, jag vill andas, sluta gråta, känna en smärta man kan hantera. känna lugnet. Inte visste jag att jag flera år senare skulle sitta på en arbetsintervju och skämmas för att det var mitt i sommaren och att ha på sig kofta var inte ett alternativ. Och då blir man arg. Inte visste jag att mitt sätt att överleva skulle vara till en nackdel senare i livet.

Men det vissa inte verkar se är att dom är ärr. Ärr uppstår efter ett sår. Det är läkt. Jag kan stolt säga att jag inte är den jag var förr. Att jag aldrig mer skulle kunna utsätta min hud och mig själv för något liknande igen. Men vissa dagar behöver man påminnas, att jag gjorde det jag trodde jag behövde, 

och att jag aldrig ska vara arg på mig själv. Aldrig låta blickar slå ner mig. 

 

Dont look back in anger.