-
Förut skrev jag. Ofta. Allt jag kände. Eller om jag inte kände någonting så skrev jag om det. Jag skrev ofta om saknad och om pappas bruna ögon. Om dålig minnen och rosa fluffiga moln. Om alkohol och självskadeärr. Jag vela skriva om allt. Ibland för att komma ihåg, men ibland för att säppa taget. Jag kunde skriva bara för att radera allt. Ibland vela jag dela med mig. Men att dela med sig av det man skrivit är ungefär samma sak som att gå på stan naken. Förut tyckte jag om att dela med mig, men mitt i att jag upptäckte att någon kopiera det jag skrev och att jag blev kär, försvann modet. Det jag skriver är meningar från hjärtat, känslor som går igenom mina ådrar, formuleringar från mina celler, ord från min själ. Jag älskar att skriva. Jag älskar ord. Jag älskar att läsa när det träffar en precis i det-är-så-jag-känner-också. Men jag skriver sällan längre. Inte lika ofta som förut.
Men det är lättare att skriva om ärr, om hjärtesorg och olycka än hur någons parfym kan få hjärtat att slå i takt. Det är lättare att skriva om att blöda, om att gråta tills luften tar slut och om att vilja försvinna än om att somna i någons armar och känna sig som hemma. Det är fan så mycket lättare att skriva om att känna sig fel, ful och fanockså än om att känna sig älskad och behövd. Det är lättare att skriva när man är miserabel.
Men varför ska jag inte skriva om att mitt hjärta äntligen är helt? Att jag kan andas, att jag inte längre faller isär och att jag knappt minns att jag en gång i tiden varit olycklig även om det är svårare. För om du kastar ut din lycka kan någon ta den. Och det skrämmer mig.
Men jag vet att i hans nyckelbensgrop kan jag borra ner min näsa och andas.
För där är jag hemma.
Och där behövs egentligen inga ord.