Nu är jag arg igen, i tron att jag funnit frid kom ilskan tillbaka. Jag önskar du vore här. Att samma dag som jag sa ja till att gifta mig med min bättre hälft, kunna ringa dig och säga att: pappa, jag ska gifta mig. vill du leda mig till altaret? och du skulle bli glad, säga att min lilla flicka som blivit så stor, jag är så stolt över dig. Inte som när jag hade lärt mig simma, nej, du hade blivit så stolt att det skulle lyst i dina bruna ögon. Men du är inte här. Jag kan inte ringa dig. jag inte se dig. jag kan inte säga att även om jag gifter mig kommer jag alltid vara din lilla flicka. det gör mig arg. det får mig att känna mig ensam. och alla tårar jag trodde jag gråtit klart kommer tillbaka. 

Så många saker du har missat. Som du aldrig var med på. Saker du aldrig kommer att vara med på.

Jag kan tänkta mig att du också är arg. Att du också hade velat vara här. 

Men himlen är alldeles för långt borta och du kommer alltid fattas mig.

 

Åtta år är en väldigt lång tid och jag undrar vem jag hade vart om... Om du hade ringt den 21 januari 2006 och grattat mig istället för att jag skulle se dig dö. 

Kanske hade jag inte haft lika många ärr på min kropp. Kanske hade jag inte hittat tillfällig lycka i sprit.

 Men att tänka kanske leder ingen vart och jag kommer att få undra tills den dag vi ses igen. Undra hur det hade vart om du valt andra vägar. Det gör mig så ledsen. Och jag vill ju inte vara arg på dig. Även fast man får, jag vet att man får. Men jag vet också att det inte löser något, att det inte blir bättre och att jag aldrig kommer att få dig tillbaka.