Som vanligt varje år så kan jag inte förstå att tiden gått så fort. Att jag överlevt. Att åren passerat och jag är fortfarande här. Jag må vara repig och ärrad men jag är här. Och det är ju det som räknas. Men det är fortfarande någon som inte är här. Någon jag önskar tillbaka. Någon jag vill ha en ursäkt ifrån och någon jag kan skälla på för att han utsatt mig för det här. Jag är less på att börja varje födelsedag med att gråta. 

Nej, det är klart han inte vill det, men då skulle han valt en annan dag att säga upp sig från livet på. Jag kan inte sluta känna, eller tänka, eller ignorera det för det har hänt och är jag inte ledsen så är jag arg eller besviken eller sorgsen. Jag kan inte låtsas som om det är en vanlig födelsedag för det är det inte och jag kommer inte ens ihåg hur det känns. 

 

Idag är det 8 år sedan. Är det verkligen så länge sedan jag satt där vid sängkanten med Tim och han fråga om jag vela hålla pappas hand och jag visste inte om jag våga men han sa att den var varm, att det var okej. Jag kramade hans hand som aldrig kramade tillbaka. Jag skrek i mitt huvud att SNÄLLA GE MIG ETT TECKEN LÄMNA MIG INTE DU FÅR INTE DÖ SNÄLLA KRAMA MIN HAND TILLBAKA. Men det gjorde han inte. Jag har för mig att han hade målarfärg på tummen men det är länge sedan så jag minns ju inte riktigt.  Men jag minns pipet från respiratorn. Jag minns när sköterskorna kom med skorpor. Jag minns när dom skulle ta bort alla slangar. 

 

Idag är jag 22 år. Vuxen lixom. Kanske slutade jag mentalt att fylla år 2006 för jag känner mig fortfarande som 14.

Minnen har bleknat. Det jag minns tydligast är pappas ögon. Och hans skäggstubb som i princip alltid var vass. 

Men jag kommer inte ihåg hur han luktade. Eller pratade.