Ibland blir man nästan chockad över hur bra allt är egentligen. Man blir så uppslukad av att ta sig igenom vardagens alla bestyr och livets alla hinder, stora som små. Men ibland är det som om allt stannar upp och man bara andas och känner att idag, just idag, har jag ingenting att vara ledsen över. Inget problem att ta itu med. Och en liten stund får man bara vara. För det går över. Tjoffs så är man igång igen och dag för dag går och man stressar fram och tiden bara går utan att man själv riktigt inser det. Dagar man trodde att man aldrig skulle ta sig igenom är förbi. 

Nätterna man inte kunnat sova är en dimma. Bekymrerna man hade försvann. 

 

Idag är en sån dag, när dagen är slut och man sätter sig ner och bara: Vafan, här är jag. Hit har jag kommit. Tiden har rusat iväg. Och fast man trott att man stått och stampat i samma gamla ruta så är den så långt bak ändå att du inte ens ser den. 

 

Idag blev en av mina äldsta och närmsta vänner mamma för andra gången. Så är det någonting jag har att vara glad över, så är det det. Och att hon är min vän efter alla dessa år. Att hon gett mig äran att vara gudmor till hennes dotter. Att hon är så stark. Att hon gett liv till ännu ett knyte, som jag längtar ihjäl mig för att se och lära känna. 

 

Hur avslutar man ett sånt här inlägg?

Typ såhär. Att jag är nöjd. Jag är så otroligt tacksam för männsikorna jag har runt om mig. Jag vet inte vart jag hade vart eller vem jag hade varit om jag inte haft dom.