Han var en man med bruna ögon.  Och för lite hår på huvudet. Han hade glasögon också. Vi pratade ibland. Ibland skrev han brev. Jag minns ett speciellt. Förlåt stod det på vykortet. Där bak hade han skrivit några rader , ber om ursäkt för att vi inte kunde ses. Att saker kom emellan. Många ord var felstavade. 

En tredjedel av tiden jag får vara här har gått. En hel tredjedel. Det känns som om jag inte har gjort nått men ändå har jag åstadkommit mer än vad jag gjort dom senaste åren hemma. Ibland vill jag hem. Till allt utom vardagen. Jag saknar  bekvämligheten i att ha ett eget hus där allt  är mitt men samtidigt så älskar jag att jag bor med två främlingar som växt upp på ett helt annat sätt än jag. Ibland saknar jag lugnet. Tystnaden. Men när jag en kväll hör raketer som jag kan se från balkongen så smäller det så högt mellan  husen och jag ler över att ingenting, ingenting är som hemma. Att jag är i en stad som aldrig sover. Att kunna gå till jobbet klockan  elva en måndag, tisdag eller söndag och se folk sitta på uteserveringar och ta en bärs utan att folk undrar vad denne har för problem. Ibland  vill jag bara slippa värmen men när jag tänker på kylan hemma, mörkret och snön så känner jag lite ångest och jag ändrar min tankegång rätt snabbt. Ibland vill jag till  Göteborg. Ibland vill jag till Bali. Eller ibland vill jag bara någonstans.